SJÄLSLIVETS DYNAMO

Bäst just nu: Jeff Wayne's Musical Version of The War of the Worlds

2006-09-10T03:47:00.000-07:00

Jag har ofta haft problem att finna "ny" musik som jag skulle gilla, men häromdagen kom jag i kontakt med en verklig pärla till skiva, nämligen Jeff Wayne's Musical Version of The War of the Worlds.

Spielbergs förglömliga version av "Världarnas krig" gjorde inget större intryck på mig, men Jeff Waynes märkliga konseptalbum från 1978 förenar det bästa av ljudboksmediet med den främsta musiken från detta tidevarv. Jag trodde aldrig jag skulle så högt uppskatta 1970-tals progressiv rock. Jag kan förstå att albumet trots dess underlighet länge låg på listorna: När Richard Burtons stämma introducerar de första discotakterna, ryser man av välbehag. Sällan har jag hört något så stämningsfullt: Wells' berättelse tar form i lyssnarens hjärna, och han tycker sig se marsianernas kväljande former runt sig. Den tokiga prästen som tror att marsborna är demoner är oförglömlig. Skivan är på sina bästa ställen mycket catchig, och så fort man kommit över det "föråldrade" soundet (vilket inte tar länge) försjunker man i musiken och handlingen, som tidvis frammanar bilder av kosmisk skräck.

Yes, the chances of anything coming from Mars
Are a million to one, he said
The chances of anything coming from Mars
Are a million to one, but still, they come...

Den onda kostcirkeln

2006-04-09T06:25:00.000-07:00

På Wiklunds delikatessavdelning kunde jag ej hitta djupfryst lasagne, vilket jag gärna hade ätit den dagen, eftersom jag inte hade tid att stå vid spisen. När jag bodde i Tammerfors kunde jag ej hitta worcestershiresås i någon av områdets matbutiker, så min bror som var på besök fick gå utan sin Bloody Mary. Och min bror, som bor i Jakobstad, kunde ej finna färs av kyckling i hela den staden. Ruokavarasto här på Eriksgatan saknar en sådan stapelvara som bönor i tomatsås. Min hustrus bekanta från England förfärades över det dåliga urvalet på Stockmanns delikatessavdelning, vilken ju som bekant stoltserar över sin mångsidighet.

Det är ett välkänt faktum att matkulturen i vårt land oftast inte är någonting att hurra för. I en av mina favoritböcker, "Encyclopedia of European Cooking", hittas sammanlagt sju sidor om den finska kokkonsten, med recept som Veripalttu ("Blood Pudding") och Kalja ("A Home Brew"). Frankrikes andel av boken uppgår till över 70 sidor.

Orsaken till matkulturens ringhet i forna dagar har sin naturliga förklaring i den brist på råvaror som beror på bedrövligt klimat och geografisk isolering. Men varför fortgår bristen på urval i denna dag? Jag tror att det finns flera orsaker till detta missöde.

I de gamla öststaterna är det bättre än här. På Rimi i Riga var urvalet bättre än i de "bästa" finska matbutiker. Här ett exempel! Många olika tillverkares grapejuice fanns representerade. I detta vårt land får man skatta sig lycklig om den enda sorten (Valios) står i kyldisken. Även de lettiska ostdiskarna får sina finska motparter att blekna. Gissa om min resväska brukar vara full med mat och dryck när jag kommer hem...

Kokböckerna och de inhemska matprogrammen på TV får ta en del av skulden för oegentligheterna. "Se on ehdottomasti nuoren kodin peruspaketti, täynnä tuttuja klassikoita mutta myös herkkuruokia, joihin olet mahdollisesti törmännyt maailmalla," lyder beskrivningen av Parasta kotiruokaa, en av våra mest populära kokböcker. Men jag har aldrig när jag varit "maailmalla" (ett pejorativt uttryck för att resa) träffat på "jauheliharisotto" med "aromisuola" eller en pastasås med "possun lihasuikaleet" (ni vet de där oidentifierbara slimsorna) och "karri" (curry). (Allt som kallas "indisk mat" innehåller förresten en halv tesked curry...) Sådana kokböcker skapar och förstärker den dåliga smaken hos folket. "Amerikkalainen kaalisalaatti eli Coleslaw. Amerikkalaiset pitävät majoneesikastikkeista, mutta suomalainen käytää mieluummin kermaviiliä kaalisalaattiin - amerikkalaiseenkin." Jag hade ingen aning att jag borde föredra gräddfil framför majonnäs! Denna galenskap hittades i en av min brors kokböcker.

Kockarna i det populära matprogrammet Makupalat var specialister på att bastardisera recept. Nautasikaburgeri (rågbröd med Spam och chiliketchup) hör till "klassikerna". En vän berättade om en Makupalat-smörgås: kockarna skar innovativt bort själva brödet och använde kanterna. Tacka vet jag Keith Floyd och Nigella Lawson...

Finländaren börjar sin samhällspåbjudna kulinariska utbildning i barnträdgården. Här betingas barnen till ett liv som antiepikuréer (och lär sig nedsättande termer om mat; t. ex. ordet "pöperö" borde förbjudas. Min civiltlänstgörarkompis undrade vilken "pöperö" vi skulle äta till lunch, och jag tvingades svara att jag inte längre var hungrig. Ordet härstammar från en gammal rätt gjord på mjöl och vatten.) Den användbara termen "tuulipukukansa" (folk i vindtät overall) kunde ersättas med "ketsuppikansa", eller varför inte "nakkikeittokansa". Det är dessa som väljer att äta sin spaghetti med en sås bestående av 90% tomatketchup och som klottar soja i alla rätter. Det är av någon anldening speciellt ofta italienska recept som bastardiseras av dessa individer. Sedan undrar de varför maten inte smakar lika gott som i Italien...

Allt detta - det dåliga urvalet, kokböckerna, tv-programmen, ketchupsfolket - utgör "den onda kostcirkeln".

"Demonerna på vänstra sidan"

2006-03-25T10:28:00.000-08:00

Denna intressanta teckning utfördes av min hustru i eftermiddags. Ägna de behjärtansvärda varelserna till höger extra uppmärksamhet. En större bild av teckningen hittas här.

Vad står SPR för?

2006-03-22T04:45:00.000-08:00

Jag har sedan barnsben varit intresserad av parapsykologin och dess studieobjekt och under årens lopp skaffat mig ett relativt stort bibliotek med psykisk forskning för att bättre kunna greppa detta det mest fascinerande ämne man kan tänkas studera.

Det smärtar mig dock att säga att vi lever i en tid där parapsykologi och psykiska fenomen inte tycks intressera mannen på gatan. Förkortningen SPR förstår de flesta finländare som Suomen Punainen Risti, medan fåtalet anser att denna förkortning enbart bör användas om The Society for Psychical Research, grundat 1882 av Gurney, Sedgwick och Myers.

Jag infann mig på en föreläsning i filosofi där läraren berättade att han ej kan förklara hur en hund kan tyckas veta att dess mästare är på väg hem, trots att denne kommer hem vid olika tider varje dag. "Kanske telepati kunde vara en förklaring," sa läraren - varpå auditoriet brast ut i ett småhånfullt skratt, åtföljt av hastiga blickar mot varandra, som för att säga: "Det där tro vi icke på, eller?" Den öppenhet för nya ting som man kunde tänka förekomma hos filosofer lyste med sin frånvaro.

Jag tror att grunden till denna negativa inställning hittas hos de s.k. "skeptikerna", som har bildat vetenskapsdyrkande och i sitt eget tycke folkbildande föreningar runt hela världen. Verksamheten går ut på att avslöja lurendrejare, bekämpa pseudovetenskaper och förlöjliga parapsykologer. Mycket av skeptikernas verksamhet är bra eller åtminstone helt harmlös, men ofta är tonen hos dessa påfallande lika den som hittas hos James "the Amazing" Randi, som har ovanan att kamouflera sina skeptiska tillkortakommanden med sarkasm och löje. (När Randi inte har något direkt negativt att säga om någon insinuerar han ofta att föremålet för hans attack tjänat pengar på sina idéer.) Randi har själv utlovat en miljon dollar till den som kan uppvisa ett "genuint" paranormalt fenomen, men eftersom han själv agerar domare och inte skulle tro på något paranormalt fast han skulle erfara det (med sina sinnen eller på paranormal väg...) lär han få behålla sina pengar.

De olika skeptikerföreningarna delar ut "priser" till de som de anser är de mest flummiga individerna eller grupperna i samhället. Även andra smaklösheter förekommer, ofta drivna av tanken att det är farligt att inte ständigt beakta deras världssyn.

Colin Wilson slår huvudet på spiken (i Beyond the Occult) när han anser att de flesta "skeptiker" bara uppvisar en lat dogmatism och har i själva verket ingen rätt att uttala sig om de flesta paranormala fenomen, för deras argument är ofta totalt irrelevanta för problemet i fråga.

På The Skeptics Dictionary, uppehållen av Robert T, Carroll, en sida som jag ofta använder som källa för övernaturligheter och annat intressant, hittas också den övelägsna ton så typisk för skeptikerna. I avsnittet om parapsykologi hittas ett bra exempel på hur fel det kan bli när man väljer att vara "skeptiker": "All the other sciences have led us away from superstition and magical thinking, while parapsychology has tried to find a scientific basis for divination, magical powers, and spirits." Detta argument är nonsens. Det försöker likställa parapsykologins målsättningar (vilka f. ö. beskrivs på ett felaktigt sätt) med vidskepelse. Argumentet uttrycker även en föråldrad, positivistisk vetenskapssyn, där vetenskapen ses som en frälsare från magiskt tänkande. Som vi alla vet har ju vidskepelsen inte försvunnit någonstans, och religionen, vidskepelsens dotter, uppträder i större mängd idag än någonsin under det mänskliga släktets historia.

Nej, skeptikerna har inte lyckats driva bort det magiska tänkandet. Däremot har de lyckats med en annan, mindre god bedrift, nämligen den att få folk att av blotta tanken på telepati, klärvoajans, astrala exkursioner eller fantom av döda att reflexmässigt rygga tillbaka och förpassa denna tanke till hjärnans avskrädeshög, under det de skakar på huvudet med ett fåraktigt leende, för alla vet ju att dessa ting inte kan existera. Och än värre, om man sysslar med dessa ting blir man offentligt hånad av ett pack som kallar sig skeptiker.

Ett av de dummaste argumenten mot att bedriva "psykisk forskning" hittas på Psykologiska institutionens vid Stockholms universitet hemsida (där det f. ö. även finns argument för sådan forskning). Det verkar dock som om denne djävulens advokat tagit på sig silkeshandskarna, eftersom parapsykologisk forskning ju bedrivs vid Stockholms universitet. Argumentet lyder: "Eftersom människor i allmänhet inte kan skilja mellan vetenskaplig metod och föremålet för vetenskaplig forskning så kan parapsykologisk forskning hota vetenskapens anseende." Store Gud! Man får inte kapitulera för allmänhetens villfarelser. Och vem står bakom dessa villfarelser i fallet parapsykologi? De ovan nämnda skeptikerna.

Service på låg nivå

2006-03-17T04:39:00.000-08:00

Jag trodde redan att jag hade upphört med att förvånas över den brist på service som alltför ofta kännetecknar exempelvis finländska restauranger, men under en tågresa fick jag igen erfara denna detta folks förbannelse. Mörkret hade fallit och läslamporna i kupén fungerade inte. När en äldre medpassagerare kommenterade detta till konduktören svarade denne med att mumla något om att "de har väl brunnit ut." Ingen lösning till problemet presenterades, utan konduktören gick raskt vidare på sina ärenden. Man skulle kunna tänka sig att konduktören skulle visa passagerarna till platser där lyset fungerade felfritt. Intressant är att följande information presenterades i början av tågresan: "The train guards are naturally at your disposal for any information you may require." Bah!

Den nya livssynens mosaik

2006-03-17T02:46:00.000-08:00

Titeln till denna blog är hämtad från filosofen och frisksportaren Are Waerlands produktion. Jag uppskattar hans tudelade arbete som utgivits som Vad livet kräver av oss och Vi och våra gudar - han kallar verket även för "den nya livssynens mosaik" - där han samlat "våra andligen frigjorda västerländska tänkares uttalanden i livsfrågor under tvåtusen år." Waerland har funnit en tankeström som formar sig till "en religiöst betonad livsfilosofi av oerhörd syrka och djupt ingripande, livsförnyande, karaktärsdanande och själsförädlande kraft." Denna tankeström tycks bestå av en New Thought-liknande monism blandad med positivt tänkande - dock inte i dess vanliga, frånstötande form, vilken förekommer speciellt inom New Age, New Thoughts bastardhalvbror. "Filosofin" är sällan logisk eller vattentät, men detta kompenseras av en stark, romantisk känsla av frihet och ett utomordentligt vackert språk. Det är säkerligen därför som jag dras till Waerland och New Thought. Swedenborg (som jag uppskattar mera för hans personlighet än för hans idéer) ses oftast som en av huvudinspiratörerna för New Thought-anhängarna och transcendentalisterna.

Visdomsorden härstammar från så olika tänkare som Platon, Tolstoi, Lavater, Emerson, Paul Brunton och Prentice Mulford. Även "spöket" Patience Worths dikter finns med, dock oftast "kreativt" tolkade av Waerland själv. I Waerlands egna texter är stilen tidvis predikande. Jag ser detta retoriska grepp som en fördel, men jag kan förstå att vissa kan uppleva det som störande.

Ibland är hans texter omedvetet komiska: "Tro är den intuitiva kraften att känna en sanning, vilken ännu icke nått vår rent mentala sfär. Denna tro ägdes av Kolumbus, då han var viss om tillvaron av en ny världsdel..."

Waerland utvecklade även en laktovegetarisk kost under en tid då vegetarianism sågs som en underlighet. Tyvärr har Waerlands idéer om diet på senare tid uppmärksammats endast för att Nationaldemokraterna i Sverige följer dem.

Teodicéproblemets gåta löst

2006-03-16T04:45:00.001-08:00

I tonåren hyllade jag Leibnitz idé om den bästa av världar, men det är varje tänkande människas plikt mot sig själv att uppfinna sin egen lösning på frågan om världens ondska. Jag kallar min teori för Guds kärleksrus. Under skapelseakten uppfylldes den gamle Tetragrammaton av en så intensiv sinnesrörelse att han berusades därav. Under detta rus förlorade han för en nästan omärkbart kort tid kontrollen över skapelseprocessen. Denna tillfälliga "black-out" resulterade i att vissa saker i världen skapades på undermåligt vis. Det är dessa imperfekta företeelser som konstituerar det vi kallar "ondska".

Människan är en stråle av Guds kärleksrus. Nu rycker läsaren på axlarna och muttrar något om "nonsens" - och jag är den förste att instämma -jag kallar det gärna för den allvarligaste idioti, men faktum kvarstår att Guds kärleksrus är en bättre förklaring än de gamla vanliga "något kom in i skapelsen" (varifrån skulle detta "något" komma?) eller "Guds godhet är av annan sort" (skit-sort i så fall!).

Det irriterar mig att jag säkerligen inte är den förste att komma med denna idé. Allt är sagt (Detta "allt är sagt" är kanske sagt oftast av allt). Jag gör heller inga anspråk på att vara expert på religionsfilosofins brokiga historia. Men jag anser det som acceptabelt eller åtminstone underhållande att inom filosofin och i synnerhet inom metafysiken uppfinna hjulet på nytt. (Och man får mera ut av teologiska spekulationer det än av att titta på Baari - i människolivet finns det som bekant bara dessa två alternativ att välja mellan.)